Hej Morgan,

Jag skriver detta brev till dig för att jag är orolig för många unga människor jag känner.

Ungdomar som har kommit till Sverige efter september 2015. Barn och ungdomar som lämnat krig, förföljelse och fattigdom bakom sig. Ensamma har de tagit sig över halva jorden för att finna en framtid i ett land som haft fred i århundrade.

Den nya lagen som trädde i kraft i år gör att dessa barn och ungdomar riskerar att utvisas. Deras förhoppningar om en, som studenter sjunger; ”… ljusnande framtid är vår” kommer att grusas.

Jag arbetar som specialpedagog och lektor och jag vet att mina elever kan komma och kommer att skickas till Afghanistan, ett land de aldrig levt i. Deras föräldrar tvingades fly därifrån, av samma skäl som deras barn flyr nu.

En skillnad nu är att de afghanska pojkarna, vars föräldrar flytt till Iran, skickas till fronten i Syrien för att slåss med regeringsstyrkorna där. Afghanistan dit de skall utvisas till, är för många av dem ett okänt land.

Där kommer de att förpassas till att bli andra klassens medborgare, samtidigt som de saknar alla former av skyddsnät i form av familj eller vänner. Oavsett var deras resa slutar, kommer förmodligen många av dem inte att bli särskilt gamla. De riskerar att sluta som soldater eller slavarbetare.

När jag står och ser ner i skolkorridoren kan jag inte säga vem som är vem, eller som Gunnar Danielsson sjunger ” Vem får gå? Vem blir kvar? ”Jag ser ungdomar som erbjuds möjligheten att ta första steget mot att förverkliga sina drömmar.

Med en känsla av sorg i mitt hjärta vet jag att många av dem aldrig kommer att ens erbjudas möjligheten att stanna. De förlorade sin chans för att de har sitt ursprung i Afghanistan.

Dessa unga människor som reser från Mellanöstern gör inte det av någon äventyrslusta. Det är barn som lämnar sina familjer i den mån det finns någon familj, att lämna. De gör det för att det inte finns några andra utvägar. När jag ser på dem tänker jag att det kunde vara mina egna barn eller barnbarn.

 Morgan jag vill berätta om två av dessa pojkar, H och H.

H och H var två elever som kom till Sverige 2010. Två Afghanska pojkar som bokstavligen simmade till Europa, då deras människosmugglarbåt sjönk utanför Grekland. Jag gör en lång historia kort. I dag läser de båda juridik i Göteborg. Det blev möjligt för att de fick stanna i Sverige.

Om du vill kan jag berätta om en annan pojke som kom samtidigt som de två andra. Han var så rädd för alla att han trots att han behövde glasögon inte vågade ha dem på sig, eftersom han fått dem gratis.

Jag lyckades aldrig få reda på vad som hänt, men jag kan föreställa mig och gråter av vanmakt för att jag inget kan göra. Jag ser hur många av mina elever kämpar för en framtid, de lägger hela sin själ och förhoppning i skolan. För de vet att en utbildning är deras nyckel.

Det är inte statistiska staplar vi pratar om. Det är barn och unga av kött och blod. Morgan jag ber dig! Tänk om tänk rätt, tänk med hjärtat också. Låt mig få se alla mina elever i korridoren också i fortsättningen.

 Från Samuel Engelhardts Facebook-sida 

Vänligen,

Samuel Engelhardt

Specialpedagog och lektor emeritus